syskontillspeciellabarn

Att ha en syster med autism är inte alltid lätt. Min syster förstår inte varför jag inte tycker om hennes skämt, hon tycker ju de är jätteroliga! Hon förstår inte varför jag inte berättar vissa saker för henne. Hon förstår helt enkelt inte. Det är nog det svåraste enligt mig, inte att hon kan börja sörtgråta för något jättelitet i timmar utan att hon inte förstår vissa saker som jag försköker berätta för henne.

Men så fort jag börjar tänka tanken att jag vill ha en annan syster så tänker jag på alla bra saker också. Utan henne skulle jag aldrig vara den människa jag är idag. Jag skulle nog (jag vet ju inte säkert) inte vara lika mogen, jag får ofta höra att jag är väldigt mogen för min ålder och jag skulle nog också ha svårare att acceptera andra människor med särskilda behov. Hon har helt enkelt lärt mig att acceptera människor som de är och det tackar jag henne fortfarande för. 




Jag vet att jag har visat den här bilden förr men jag älskar verkligen den! <3


Sedan finns det ju det här problemet när det gäller kompisar. Mina närmaste kompisar har varit helt fantastiska med Rebecca men de kommer ju aldrig förstå fullt ut. Det är inte deras fel det bara är så. Därför (tycker jag) är det väldigt lätt att känna sig ensam. Det finns några grupper på fb men jag har hittils bara hittat en bra(heter syskonens röst om autism). De andra tycker inte ja riktigt representerar hur det är att ha ett/flera syskon med autism. Det är faktist väldigt jobbigt och svårt. 

Jag älskar min syster, don't get me wrong on that one, det är bara det att på den här bloggen vill jag visa alla sidor av autism inte bara de bra.

Hoppas ni gillar mitt längsta egenskrivda inlägg hittils! Kommentera gärna era åsikter!

/Sarah